SvenskaNyhetsbrev 36
Hedersnytt – 2011
Nyheter från Nätverket mot hedersrelaterat våld
I vissa fall fungerar länkarna inte alltid att klicka direkt på. Vi ber er därför att klistra in länken i er webbläsare för att kunna läsa länken.
Det osannolika har inträffat: Fadime Sahindal kommer att få en minnesplats i Uppsala, uppger UNT.
http://www.unt.se/kultur/fadime-far-minnesplats-1422000.aspx
I SvD:s Brännpunkt år 2009, föreslog ordf. i föreningen Varken Hora eller Kuvad (VHEK), Amineh Kakabaveh, Röda Korsets dåvarande ordf. Bengt Westerberg, Rädda Barnens Stockholms distrikts ordf. Margareta Olofsson och Uppsala RB ordf. Maud Andersson att en brons staty borde installeras till Fadimes minne. Det är för att i all framtid komma ihåg hennes unika insatser då hon sedan som ung flicka vågade, under konstant dödshot, driva en offentlig kampanj mot hedersförtrycket och för ”invandrartjejers rättigheter” som hon själv brukade säga. Idén om Fadime statyn skapade inte enbart positiva reaktioner, t.ex. i kurdiska föreningen i Uppsala hotade man t.o.m. att ”spränga statyn” fast det var ju en kurd också som lagt fram förslaget (VHEKs ordf.). SR:s rapport: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=3435259
Även flera politiker avvisade idén och i två år hände ingenting men nu kom alltså nyheten att några har lyckats genomdriva ett annat förslag om en minnesplats. Hur hela processen gick till vet inte Hedersnytt, många var nog involverade och en av de drivande krafterna som vågade ta debatten med bl.a. centerpolitiker var V-politikern Ilona Szatmari Waldau. Hon tror att med ”99 % säkerhet” kommer en minnesplats att etableras till Fadimes minne och Uppsala kulturkontoret uppger att konstnären Hanna Beling fick uppdraget att ta fram underlag för ett minnesmärke, dock inte porträtt eller Fadime staty; det bedömdes vara ”för känslig”. I alla fall, det ser ut så att till slut kommer Uppsala att föreviga Fadimes minne, på ett eller annat sett.
Minnet av Pela Atroshi hedrades av Riksföreningen Glöm aldrig Pela och Fadime, den 22 juni på Medborgarplatsen. Politiker, inklusive EU ministern Birgitta Ohlsson och Håkan Juholt, och kvinnoaktivister talade vid minnesstunden som öppnades av ordf. Sara Mohammad. Speciellt intressant var att minst två talare gjorde en lovvärt ”Sahlinare” när de medgav att de själva svek de utsatta flickorna på grund av kulturrelativismens starka vindar men idag, tack vara mera kunskap, ser de skillnaderna mellan hedersvåld och mäns våld mot kvinnor (den 8 juni 2001 i DN erkände Mona Sahlin att hon, på grund av feghet, svek ”invandrartjejerna”).
Man kan bara hoppas att mer kunskap om hederskulturer skall leda till mindre hedersförtryck men denna hypotes är bara en hypotes. Faktum kvarstår; i detta land finns enligt vissa uppskattningar 70. 000 ungdomar som lever i hederns skugga och saknar rejäla utsikter för att kunna välja sina framtida livspartner. (Andra skattningar talar om ck. 100. 000 ungdomar, men ingen talar om en motsvarande siffra i Europa, eller ja, vem vet eller vem vill försöka sig på att beräkna hur många ungdomar i vår globala värld inte har rätt att välja sin kärlekspartner?).
Radiointervju i P1, Nätverkets ordf. Josef Wijk, 2011-09-05 berättade om att homosexuella pojkar är också hotade av hederskulturer. Reportaget innehöll också kritik mot myndigheter som inte kan eller vågar hantera hederskonflikter. Josef själv fick inte använda sitt eget namn i inslaget han var tvungen att ställa upp med ett påhittat namn eftersom SR-juristen ansåg att hans berättelse om en verklighet kan uppfattas som ”förtal” mot pappan som hotade Josef till livet. Det förefaller så att den som hotar ett barn skall skyddas men uppenbarligen tolkas saken på olika sätt. Länken:
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=4679635
Paneldebatt under Pride
HEDERSRELATERAT VÅLD OCH FÖRTRYCK KONTRA RASISM
Arrangör: Nätverket mot hedersrelaterat våld
Medverkande: Nima Dervish, moderator, Josef Wijk, Nätverket mot hedersrelaterat våld/alla lika, Maria Hagberg, Nätverket mot hedersrelaterat våld/Social toolbox och Kvinnors nätverk, Eduardo Grutsky, Alma Europa, Sara Mohammad, Riksföreningen Glöm aldrig Pela och Fadime, Virpi Hellmark, Ola stödjour i Nyköping och Dalala Abdelgani, troende muslim och aktivist.
Temat var: ”Organisationer, politiker och makthavare har inte fått en lätt uppgift att ta tag i, nämligen hur vi ska kunna motverka främlingsfientligheten i dagens samhäller samtidigt som vi måste bemöta problemen med hedersrelaterat våld och förtryck? Hur ska vi diskutera och kunna komma fram till lösningar utan att vi ska ge främlingsfientliga makter en gratis skjuts i sina egna fundamentala idéer? Hur ska vi motverka religiösa fundamentala idéer (oavsett religiös tillhörighet) utan att själva vara främlingsfientliga?”
Nätverkets ordf. Maria Hagberg pekade på behovet av att utveckla forskning och vara mycket modigare i den offentliga debatten utan att vara rädd för de vanliga rasistanklagelserna. Rasism är kulturrelativism som försvarar föräldrars ”kulturer” istället för att se till individers rättigheter gentemot grupper, kulturer och religioner, där var panelen mer eller mindre samstämmiga. Josef Wijk, nätverkets andra ordf. belyste de homosexuella ungdomars speciellt svåra situation i en hederskontext.
Ett litet överraskande inslag blev att Alma Europas och Pela&Fadime föreningens kända representanter vilka sedan många år, modigt och målmedveten har bekämpat både hedersvåld och kulturrelativism svarade på Nima Dervish nyckelfråga något gåtfullt, frågan var: och vad skall vi göra nu då? Svaret blev att de ”nedkallade” själva Gud för att få Herrens hjälp nu efter tio år av hedersvåldsdebatter. Att ingen annan än just Gud skall kunna hjälpa de utsatta och hotade ungdomarna var nog meningen med skämtet men inte alla tyckte att det var riktigt lyckad. Om Gud (Herren, dvs. Lord, Signore, Seigneur, etc.) överhuvudtaget existerar och därom råder olika åsikter sedan tusentals år tillbaka men i fall om han finns då är Han trots allt patriarkernas högsta chef och då blir det svårt att veta hur Herren skulle agera; skulle Han gå emot sina egna patriarkers orubbliga och textbundna oskuldskrav på döttrar eller skulle Herren hjälpa ungdomarna vilka kräver individuell frihet? Vem som borde ”nedkallas” är integrationsministern från det nära liggande Rosenbad där statsrådet äger ett direkt ansvar för frågan om hederskulturer. Tyvärr var integrationsminister inte där och inte heller var en enda politiker närvarande för att svara på frågan varför medeltida praktiker breder ut sig i Sveariket, inklusive i Riksdagen.
Här finns en länk till Riksdagens nya medeltida inslag skriven av Bahareh Mohammadi Andersson: http://www.newsmill.se/artikel/2011/08/15/waberis-medeltida-sikter-accepteras-f-r-att-han-r-invandrare#comment-290017
Bahares text kommenterades av hundratals läsare dock inga ansvariga politiker. Bahareh är på jakt att få kommentarer från ansvariga politiker men de svarar inte eller klipper ut propaganda texter ur partiprogrammet och skickar det som ”svar”. Även den kända feministfighter Gudrun Schyman avstod från att kommentera frågan offentligt men hon utryckte ändå sympati och uppmuntran för Baharehs kamp genom att medge på det privata mailen att riksdagsmannen i fråga ”uppenbarligen bryter mot svensk lag”.
Journalisten Nima Dervish blogg är en välinformerad källa till båda svenska och internationella hedersnyheter, och mycket annat. Där rapporterades i Sverige först om den senaste tidens troligen mest fasansfulla hedersmord från den libyska upprorens bakgård där en far uppges ha avrättat sina döttrar eftersom de hade blivit våldtagna av några ”krigare”: http://nordicdervish.wordpress.com/2011/09/02/shame/
Denna information står också på den internationella hedersmordslistan: http://www.stophonourkillings.com/?q=node/8183 men större nyhetsbyråer inklusive BBC lät bli att undersöka denna fasansfulla tragedi och man kan bara spekulera varför.
I anknytning till panelisterna kan tilläggas: ordf. från Riksföreningen Glöm aldrig Pela och Fadime publicerade en djupanalys av den svenska integrationspolitisken i tidskriften Axess. Sara Mohammad dömer ut kulturrelativismen som ett stöd till hedersförtrycket när man till och med skickar pengar till organisationer som motarbetar ”svensk” jämställdhet. Länk:
http://www.axess.se/magasin/default.aspx?article=928
Hedersnytt kan också påminna om att socialdemokraterna lagt fram sina synpunkter på svensk jämställdhetspolitik och det kan noteras att bland de viktiga punkterna som tas upp finns inte en enda hänvisning till att i detta land lever 70. 000 ungdomar ett hedersrelaterat liv, utan vad som gäller är den självklara arbetslinjen. Länk:
http://www.dn.se/debatt/alliansens-konsblinda-politik-leder-at-fel-hall
Det skall nämnas här att den nya S-ledaren däremot var närvarande på Medborgarplatsen då Glöm aldrig Pela och Fadime högtidlighåll Pelas minne i somras och han har faktiskt lovat att ”ta tag i hedersfrågan” – men som sagt det syntes inte ingå i S-planerna enligt DN texten ovan. – Mona Sahlins engagemang i hedersfrågan betydde mycket i debatten och man får bara hoppas att den inte försvinner hos den nya S-ledningen.
ALMAeuropa har kommit ut med en ny bok tillsammans med RFSL Ungdom: En intervjustudie om unga hbt-personer som lever i familjer med hedersnormer. Författare: Frida Darj, Hedvig Nathorst-Böös och Cecilia Jarl-Åberg. ALMAeuropas ordf. Eduardo Grutzky arbetar intensivt med HBT frågor och uppgav på en konferens att de letade länge och förgäves efter en imam som står upp för de homosexuellas rättigheter men till slut hittade de denna imam. (I Sydafrika).
ALMAeuropas hemsida är värt att besöka: http://www.almaeuropa.org
Föreningen Varken hora eller kuvad (VHEK)
Föreningens ordf. Amineh Kakabaveh var huvudtalaren i panelen på ABF när temat ”Hedersmord – Ett muslimskt, kulturellt eller socioekonomisk problem” debatterades, den 20 september 2011. Samtalsledare var den kände journalisten och debattören Kurdo Baksi inom ramen av en serie seminarium som handlar om ”muslimer i fokus”. Vi fick höra en kurdisk kvinnans gripande berättelse om hur släkten nekade henne sin ungdomskärlek när hon var sjutton år och tvingades gifta sig med den mannen som familjen valde för henne i Bagdad. Hon beskrev hur hennes man tog henne till Sverige, misshandlade henne och slutligen hur hon lyckades frigöra sig. Amineh berättade om det globala förtrycket mot kvinnor och lyfte fram samtidigt den kulturspecifika formen av diskriminering som hindrar flickor att själva skall kunna välja sina kärlekspartner. Hon hänvisade också till Zina lagar (eller Zana som hon uttalade) vilka som bekant berör frågan om kvinnors frihet i flera länder, speciellt i Pakistan.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Zina
Talet om hur religioner påverkar kvinnors rättigheter, Amineh hänvisade till de tre stora monoteistiska religioner, mötte uppskattning av större delen av publiken medan en mindre del, både kvinnor och män, protesterade mot att ”männen i Mellanöstern svartmålas”. En av lyssnarna menade att hon saknar statistik i våldsfrågor från dessa länder och fick svaret att där är svårt med statistik från odemokratiska länder. (I länder där t.ex. homosexualitet kan medföra dödsstraff är det ganska osannolikt att det förs någon statistik om hets mot folkgrupp, typ HBT personer – i 70 länder råder förbud mot homosexualitet, http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=451715).
Kurdo Baksi påpekade att i flera länder får mördaren ”rabatt” om handlingen motiveras med att försvara släktens ”heder”. Debatten höll på upprepade gånger att urartas i kaos och Kurdo tog in med hårdhandskar mot några envisa ordduellanter. Han tillrättavisade några genom att uppmana ”uppför dig som en god muslim”. Trots det något mindre civiliserade inslagen pågick diskussioner långt även efter seminariets slut; någon ansåg t.ex. att om en kvinna begår brott mot hedern då kan hon dödas med rätta. Sådana normer och värderingar förklarar nog att hedersdebatter hettar ofta till. Flera tyckte att det blev för mycket med känslor i debatten i stället för att ha en antropolog på plats som hade kunnat presentera vetenskapliga forskningsresultat om vad finns det för samband mellan kultur, religion och fenomenet våld i heders namn? – vilket var kvällens tema.
VHEK tar även ställning mot hedersvåld i medierna:
http://www.newsmill.se/artikel/2011/08/04/sverige-m-ste-bli-b-ttre-p-att-skydda-hedersflyktingar
Länsstyrelsen i Stockholm planerar att bygga ett ”Hedershus”
Det pågår ett arbete sedan länge för att skapa ett Hedershus och det framkallar starka åsikter både för och emot. Vissa tycker att redan själva namnet är fel. Här finns ingen plats för att återge dessa olika synpunkter utan bara länken till information:
Föreningen Kvinnors Rätt
Ett seminarium för HBT-personer anordnades av Kvinnors Rätt den 1 juni 2011. Föreläsarna var Saghi Ghahreman ordf. för Iranska HBT- personer i exil, författare och poet och Mehrdad Darvishpour, socionom och universitetslärare
Saghi Ghahreman presenterade sig som en bisexuell kvinna och berättade om sin uppväxt i Iran. Hon berättade om hur hon upptäckte sin sexuella läggning och alla de upplevelser hon genomgick i det konservativa Iranska samhället. HBT-personer i Iran utestängs från utbildning och blir utstötta från familjen, hur de tvingas ut i prostitution och att leva i parker. I Iran straffas sällan en pappa som dödar sin homosexuella son. Men det finns även ljuspunkter i form av bloggare som kämpar mot regimen och försöker upplysa samhället om det som händer. Det finns ”storbror” nätverk där äldre välbärgade homosexuella ordnar jobb, bostad och ekonomisk hjälp för de utsatta eller ordnar så att de som jagas kan fly landet.
Mehrdad förklarade orsakerna till HBT-personers situation i Iran genom att jämföra Mullornas regim i Iran med Nazi Tyskland där de båda inte kan tolerera minsta avvikelser från ”normen”. Dessa renlighetsläror ser alla avvikelser som ”sjukdomar”. En homosexuell son presenteras som en stor fara mot denna blodslinje och det ses som att bevara familjens heder att avlägsna detta hot. Därmed har man infört hederskultur i familjerna. Irans regim använder religionen som ett verktyg för att förstärka faderns roll som familjeöverhuvud i kampen mot homosexuella. – Kvinnors Rätt skall fira sin tio års jubileum i år, i november, ordf. Maria Rashidi förbereder en öppen mottagning.
Kurdistans kvinnoförbund
Kvinnoförbundets ordf. Seyran Duran uppger att lagen mot könsstympning har antagits i Kurdistan vilket betraktas som ett klart framsteg för kvinnors rättigheter i regionen. Tilläggas bör att lagen inte gäller i hela Irak som styrs mera av de religiösa lagar vilka borde naturligtvis också stödja förbudet. Faktum kvarstår, fölmildrande omständigheter vid hedersmord avskaffades i Kurdistan först 2002 men det gäller inte heller i hela Irak. En svensk nyhet: de kurdiska kvinnorna diskuterar manliga hierarkier:
http://yjks.org/mer.php?id=341 http://yjks.org/index.php
Dalala Abdelgani är ledare för Arabisktalande Kvinnoförening i Växjö och utgivare för tidskriften Aswat (Röster) – ett tvåspråkigt, obundet socialt och kulturellt magasin som stödjer ungdomar med utländsk bakgrund och deras familjer (kontakt: aswat.voices@gmail..com). Det handlar om ungdomar som kan växa upp med två kulturer som kan kollidera med varandra. Tidskriften berättar bl.a. om författaren Eva Moberg som berättade om att Tunisiens president Habib Bourguiba höll ett offentligt tal i 1965 (!) då han fördömde oskuldskontrollen som en skadlig sedvänja.
Hedersnytt skall tillägga att Eva Moberg var en stark inspiratör för många av oss som medverkat i den över tio år långa hedersdebatten och argumenterat mot en förödande och utbredd kulturrelativistisk politik som kostar invandrarungdomar livet. Eva Moberg själv lämnade oss bara några månader sedan; några av oss, Evas vänner, har vi lagt ned en vit ros vid hennes vita kista på begravningen i Stockholm. Eva Moberg formulerade en glasklar kritik mot den mångtusenåriga sedvänjan oskuldskontrollen (grunden till hedersförtrycket) och hennes syn på kulturrelativismens dubbelmoral var lika glasklar. Citat: så länge en flicka bara lugnt lever vidare under oavbruten bevakning och latenta hot så ska vi inte lägga oss i utan respektera andras kulturmönster. Men om hon vågar reagera och blir misshandlad eller dödad, då får gärningsmannen absolut inte ses som en del av sin kultur, ty då blir den ”stigmatiserad”. Länk till Eva Mobergs text:
http://www.aftonbladet.se/debatt/article11499502.ab
”Allah, liberty and love” heter den kända muslimska feministens Irshad Manjis nya bok och den 12 oktober på ABF Stockholm hölls en presentation och debatt om ”Allah, frihet kärlek och hedersförtryck”. Irshad Manji välkomnades av Sara Mohammad och samtalet ledde Nima Dervish. Irshad berättade öppet om sin lesbiskhet som för henne utgör inga hinder för att vara en god muslim.
Hon kallas ändå för en muslimsk ”dissident” också på grund av att hon förespråkar ijtihad, en specifik muslimsk tradition som tillåter att tolka Koranen individuellt. För att bemöta våldsbejakande texter lyfter Irshad fram Gandhis vän den muslimska pacifisten Abdul Ghaffer Khan som arbetade för fred under tiden av Pakistans konfliktfyllda tillkomst. Olikt Gandhi blev han inte mördad men fick tillbringa långa tider i fängelse. Irshad kritiserade hårt dagens kulturrelativism som i den goda viljans namn behandlar de ”andras” kulturer nedlåtande utan att ställa samma krav på alla oavsett härkomst vad gäller kvinnors rättigheter. Irshad fick också kritik för att välja ut bara de positiva citaten från Koranen och det bemötte hon med att förklara att detta gör hon med avsikt; hon saxar helt enkelt ut de citaten som passar in i rättighets kontext. Så formas ijtihad och att religion och kultur inte är heliga ansåg hon som en självklarhet. Att detta ogillas av många traditionalister vilka underkänner hennes religionstolkning och lesbiskhet störde inte Irshad, hennes målgrupp är ”The Young Generation” och konservativa föräldrar kan man inte göra mycket åt tyckte hon. Hennes stolthet och entusiasm för att liberalisera religion och traditioner var onekligen medryckande men frågan bör ändå resas: när man påverkar ungdomar och vänder dem mot föräldrars konservativa traditioner vad är det man uppnår då? Visst, friare och modernare ungdomar men det kan också skapas större gap mellan de unga och gamla generationer vilket kan leda till att familjer faller sönder eller hotar många rebelliska ungdomar. Irshads liberala krav att ”du bestämmer din heder själv och inte gruppen” anses ofta oacceptabelt i vissa släkter och dessa kulturkrockar har redan kostat många ungdomar livet. Att inte inkludera traditionalisterna (där makten finns) i Irshads diskussioner påminner om samma farliga ensidighet som de tioåriga svenska hedersvåldsinsatserna presterar. Alltså, inget nytt från Kanada på den punkten. Nytt var det att enligt Irshad kulturrelativism och politisk feghet är betydligt mindre utbredd i Kanada än i Sverige. Samtidigt berättade hon om ett ”färsk” hedersmord; en kanadensisk flicka ville hävda sin ”kanadensiska identitet” (med det menades antagligen rätten till självbestämmande) och det kostade henne livet när hennes pakistanska far underkände dotterns ”förräderi”. Detta låter välbekant även från ett svensk perspektiv och man kan vara nästan helt säker på att även denna far missade en ordentlig kurs i jämställdhet för män som alla andra nyanlända missar både i Sverige och i Kanada. Myndigheterna struntar i att ordna kurser där genom dialogmetoder kunde nyanlända introduceras i bl.a. att döttrarnas oskuld och kyskhet inte kopplas till släktens heder i demokratiska samhällen. (Rädda Barnens Dialogprogram har drivit förslaget om dialogkurser kring jämställdhet och pappakurser för nyanlända i tio år men både programmet och deras förslagspaket som syftade till att upplösa hedersnormerna avskaffades trots upprepade stöd från RB:s riksmöte. Men den stora nyheten är att tack vare Nyamko Sabuni införs nu, med tjugo års försening, ett sextio timmars samhällsorientering i SFI och där ingår eventuellt jämställdhet bland de många frågorna. Det finns dock varken tid eller ens en föreskrift om att ta itu med hedersnormerna speciellt genom att ordna mansgrupper. SO kursen är inte heller obligatorisk och över hälften av nyanlända som inte går i SFI faller automatisk bort från kursen).
Fram mot ABF kvällens avslutning var Irshad inte nådig mot euroislams berömde filosof Tariq Ramadan som valdes även till Tony Blairs rådgivare trots att han hade svårt med att entydigt fördöma stening av kvinnor i Iran. Både Tariq Ramadan och Ayan Hirsi Ali kritiserades av Irshad. När allt kommer omkring blev kvällen en uppfriskande frisk vind i den svenska hedersvåldsdebatten och många säkert önskar att initiativtagarna, Sara Mohammad, Nima Dervish och EFD (ett EU projekt), fortsätter att höja den svenska debattens nivå med en lång serie av flera stimulerande internationella inslag som t.ex. Tariq Ramadan, Ayan Hirsi, Bassam Tibi, Salman Rushdie, Timothy Garton Ash, Ibn Warraq, Ian Buruma, Will Kymlicka, Fatima Mernissi, Shirin Ebadi, etc. etc.
Maria Hagberg, Nätverkets ordf. arbetar nu i Irak och följande nyheter kommer direkt från Pelas hemland där (i Suleymania) Marias taxi stoppades och hon blev tillfrågad om mannen som satt i bilen var hennes man? Eftersom han inte var det då kollades hennes civilstånd grundligt, och det blev en del besvär med att förklara hur står det till med hennes ”heder”. – Här följer ett citat från Marias brev till Hedersnytt:
”Jag är på motsvarande Migrationsverket för att söka uppehållstillstånd här i Erbil. Tjänstemannen säger: ” Jaså du ska arbeta med kvinnoorganisationer? Du tycker alltså inte att vi ska få tillrättavisa våra fruar? Han drar ut sin skrivbordlåda och där ligger en pistol… (Obs! en pistol; ett hot i ständig beredskap hos en tjänsteman. Red. anmärkning).
”Jag har åter fått bekräftat, av en forskare på plats, att makthavare här använder argumentet att CEDAW och FN:s konventioner är ett västerländskt påfund för att förhindra införandet av kvinnors rättigheter. Hon påpekade vikten av att titta på kvinnokampens historia bakåt för att påvisa motsatsen. Kvinnohistoria är något vi också bör använda i Sverige då jag upplever att en stor del av dagens feminister är historielösa med förödande konsekvenser. – Självmordsbränningarna och mordbränningarna fortsätter och tyvärr har de lagt ner sjukhuset för brännskadade som vi besökte 2007. Behovet är skriande. Jag var i Amman nyligen där våldtagna kvinnor övertalas av kvinnojourerna att gifta sig med förövaren, dels för at skydda dem från hedersmord av familjen men också för att garantera dem, och ev. barn till följd av våldtäkten, deras juridiska rättigheter…”.
”Tänker på vad UD i stället borde ägna sig åt i stället för att energiskt teckna saftiga handelsavtal med diktaturer och förtryckarstater. Villkora med åtgärder för mänskliga rättigheter innan de skriver avtal eller låt bli och skriv avtal!!”
Obs! Maria ber om stöd till kurdiskt bibliotek: ”Jag besökte nyligen Ranya, i norra Irak (kurdiska regionen) och ett bibliotek som startats av en ung flicka. Hon hade samlat ihop över tusen böcker genom att tigga ihop dem. Idag har biblioteket två anställda och servar 40 byar runt Ranya. De behöver dock fortfarande böcker, kurdiska sådana”. Om ni har att skänka gratis så kontakta mariahagberg57@hotmail.com
Från Uppsala kommer också ett nytt svensk rekord i kulturrelativism då i Fredens Hus öppnas en utställning med hjälp av en kvinnojour och diskrimineringsbyrån som uppenbarligen underkänner de tio årens mångmiljoners utbildningssatsningar på hedersvåldsfenomenet vilkas syfte bl.a. är att synliggöra skillnader mellan mäns våld mot kvinnor och våld i hederns namn. I den goda viljans namn lyckas man göra om verkligheten för att tvinga in den i jämlikhetsprincipen. Det sägs att ”Det vanligaste hedersvåldet, som fortfarande existerar, är i nära relationer mellan en svensk man och kvinna”.
http://www.unt.se/kultur/hedersvald-pa-svenska-1518168.aspx#.TrOYpdIa_s4.facebook
Det uppges inte vilka ”svenska” familjer har bestämt sig för att avrätta en dotter när hon valde att inte bevara oskulden farm till bröllopsnatten men vi kan kanske se fram emot ett nästa utställning där även andra kulturspecifika våldsfenomen än honour killing (FN:s definition) så som omskärelse, female infanticide, tvångsgifte, hemgiftmord, änkebränning, etc. skall också göras om till ”svensk våld” för att säkra principen ”alla är lika”. Fadime kämpade för att se de andars specifika problem, att se förtrycket i hederns namn. Att oskuldsterror mot ungdomar skall inte göras till ett ”invandrarproblem” är en annan fråga. Uppskattningsvis halva världen håller normer och värderingar som kräver oskulder före äktenskap och dömer ut rätten till flickors (och pojkars) självbestämmande som helt ”omoralisk”. Enligt en färsk undersökning av Goethe Institutet anser 98,6 % av de tillfrågade ungdomarna i Indonesien att föräktenskaplig kärleksrelation skall vara fortsatt otillåtna. Motsvarande siffra bland t.ex. svenska, finska, ryska ungdomar kan antas vara tvärtom; troligen skulle 98 % svara med ett självklart ja på denna fråga. Men i Fredens Hus skall verkligheten att alla är (också) olika osynliggöras vilket gör att Fadimes kamp för lika rättigheter försvinner och hedersförtrycket består.
Avslutningsvis
Hedersnytt är inte ett resultat av en metodisk kartläggning av ”hedersnyheterna” utan bara en sammanställning av de nyheter som råkade nå redaktionen (vi har ingen ekonomi för att driva en forskningsbaserad verksamhet). Vi önskar en trevlig fortsatt höst för alla läsare i den förhoppningen att ”Hedersnytt” kommer att upphöra i brist på hedersbrott, i alla fall i Sverige. Vi menar att genom en adekvat integrationspolitik borde medeltida hedersförtryck upplösas i Sverige. Vi avstår från att kalla på Gud, så som det hördes på seminariet ovan, och trots tio år av ändlösa debatter fortsätter vi att ropa på integrationsministern. En mångkulturell Sverige utan hederskulturer och hedersvåld borde inte bli en omöjlighet att uppnå men utan adekvata attitydpåverkande åtgärder åstadkommer man inte mer än brandkårsutryckningar. Fadime efterlyste mycket mer än bara det.
Med vänliga hälsningar från redaktionen och styrelsen från
Nätverket mot hedersrelaterat våld.
English